För sju år sedan startade jag Tastecasting.se. Vi kopplade ihop hotell/restaurang/nöjesarrangörer med inflytelserika personer i sociala medier. Priset var en gratis lunch och behållningen var trovärdig publicitet, stor spridning och uppriktiga rekommendationer. Jag minns det som igår när vi arrangerade sillprovning hos Erik Lallerstedt och bjöds in till produktlansering i Santa Marias provkök.
På vintern 2009 fick jag jobb som ansvarig för digital kommunikation på Electrolux och sålde sedermera Tastecasting.se till min kollega för 10 000 kronor. Så småningom blev konceptet med #influencermarketing och sponsrade bloggare till common practice för varenda PR-byrå värd namnet.
Vad tjänade vi på det hela? Jo, med tiden byggde vi upp en respektabel databas av ”foodies” med många följare. Tanken var att kunna ta betalt från lite större företag (hotell, matproducenter osv) för att få tillgång till vår plattform. Mot en kostnad kunde man även få detaljerad statistik över spridning och omnämnanden.
Jag minns sena kvällar då jag satt och hackade för att aggregera alla inlägg från ett och samma event. Inte helt lätt! Twitalyzer och bloggsökmotorn Twingly blev mina bästa vänner. Vi hade ambitiösa planer men var lite för tidigt ute.
Fast nä nu håller jag inte med dig Therese! 2009 som du hänvisar till, var det ju en skrälldus med PR-byråer som jobbade med olika influencers, ett arbete som redan pågått i rätt stor omfattning åtminstone tre år bakåt. Buzzador jobbade ju med bloggare och andra inflytelserika personer i kampanjformat av det här slaget redan 2005-2006 någonstans där, som ett exempel av många, många. Kenza var programledare på MTV 2008, som ett annat väldigt bra exempel på influencer marketing. Och så vidare. Det här arbetssättet var väldigt etablerat även för sju år sedan således.