Jag lever! Även om jag de senaste veckorna befunnit mig långt från både rinnande vatten, Dagens Media, Allsång på Skansen och fungerande 3G-nät. Det har varit nyttigt för mig, intalar jag mig, att vara utan internet.

Kanske är det bara ett symptom av semestern men jag har funderat mycket på det här med att koppla ner. Det är (för mig i alla fall) djupt rotat att vara där alla andra är, veta det alla andra vet och kunna prata om det som alla pratar om. Men de senaste veckorna har jag märkt två saker:

1. Det finns en hel värld utanför Webbsverige

Visste du att det finns ämbetsmän som åker ut och ålderbestämmer gamla torp? Och visste du att det finns ekologer som bestrider ditt bygglov om de ser en risk för att mark, växt och djurliv kommer i obalans? I sommar har jag träffat på så många fantastiska yrken som jag inte någonsin har reflekterat över. Jag har varit på mitt livs första sandtag, umgåtts med lastbilschaufförer och pratat i timmar om tjurar, havre och John Deere med världens mest imponerande storbonde. Det låter kanske klyshigt med ”nya perspektiv” men jag är en typisk innerstadstjej och för mig har sommarens geografiska distans gett mig samtalsämnen som sträcker sig lite längre än till Apple Store.

Att sticka huvudet i en tunna är ett annat sätt att skapa en ekokammare

2. Nyheterna kommer till dig ändå

Ett tillfälle då friheten från Internet var som mest ångestfylld för mig var helgen då attentaten i Oslo inträffade. Men som Jörgen Sundberg träffsäkert beskriver det – viktiga nyheter hittar alltid ett sätt att nå fram till dig. Och det är helt okej att svara ”Nej, det visste jag inte!” när någon levererar information om en händelse som gått dig helt förbi.

Och nu, som grädde på moset efter nästan två månader ute på vischan, kommer Sweden Social Web Camp i min kalender. Finns det något mer ångestladdat än att inte vara digitalt påläst innan rikets största webbkonferens? Kalle Magnusson på Bokensframtid.se, delade med sig av ett väldigt intressant inlägg om vad som händer om man, som vi, arbetar med digitala medier och plötsligt känner att svurmeriet för webben avtar. Vågar man ifrågasätta vad den digitala kulturen gör med oss, med våra hjärnor, våra relationer, med vår omvärld?

Nu måste jag ägna de sista dyrbara onlineminuterna åt att komma ikapp ;) Men jag hoppas att vi får chans att diskutera mer på temat ”har vi råd att koppla ner”, om vi ses i den verkliga världen någon gång.

PS. Förkortningen AFK står för Away From Keyboard.