Therese Reuterswärd

din konsult inom ehandel och digital marknadsföring

Prestationsprinsessan

Sitter i solen, i lä bakom torpväggen och har lyckats övertala närmaste granne att dela med sig av sin nätverksnyckel till WLAN:et. Min syster upprepar med önskvärd tydlighet vilka symptomen är på att man är internetberoende, och jag svarar att jag i alla fall har sjukdomsinsikt. Första steget mot ett tillfrisknande!

Annars då? Ja, mitt fokus just nu  är att börja säga nej till tidskrävande åtaganden som skapar mer ångest än tillfredsställelse. Låter det bekant?

I veckan började jag läsa mina dagböcker från när jag var 15-16 och det var rätt skrämmande. Varje dag kommenterar jag min insats i skolan och på proven. Allt går ut på att prestera på topp och att aldrig göra någon besviken. Ett misslyckande kunde förstöra en hel dag och skammen när jag inte var bäst och smartast gjorde mig avundsjuk och missunnsam. Andra runt omkring mig fick beröm och uppskattning för andra saker än skolan. De var duktiga på någon sport, űbermusikaliska eller toksnygga. Jag var oansenlig, pluggig och ambitiös. Inte någon höjdarkombo för en ung tjej som egentligen bara ville ha en kille och bli bjuden på de coola festerna.

Min mamma sa: “Du vinner i längden, det kommer att löna sig att satsa på skolan.”
Så jag ställde alltid upp, valde de jobbiga kurserna, sa aldrig nej och såg varje utmaning som ett sätt att komma till ett läge där jag fick min efterlängtade bekräftelse. Nu är jag här, framme, utbildad, anställd, anlitad. Och ändå händer det ofta att jag inte ser mina åstadkommanden, de räcker inte, någon annan är alltid smartare, roligare och mer kunnig. Så lätt vi har att förminska oss själva och våra insatser, trots framgångar vi knappt vågat drömma om. Varför gör vi så?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Tillbaka till toppen