Innan jag fortsätter blogga måste jag säga något om #utøya

Onsdagen den 20 juli var årets slappaste dag – dagen då vi svenskar var minst uppkopplade. Två dagar senare översköljdes världens TV, webb, och sociala kanaler med de fruktansvärda nyheterna om attentaten i Oslo. Jag valde att ligga lågt.

Jag har full respekt för de som har behov av att dela sin sorg vid fruktansvärda upplevelser i sina sociala nätverk. Men att publicera sig offentligt är alltid komplicerat. Mitt i vanliga fall koncentrerade twittrande om branschinformation, webb och marknadsföring kändes plötsligt otroligt malplacerat och olämpligt. Av rädsla att länka fel, rapportera otiilbörligt eller retweeta eventuellt okritisk information om gärningsmannen valde jag därför att avstå från att twittra under nästan fyra dagar.

Jag är antagligen schablonen för de som Fredrik Virtanen pekar ut i sin krönika. Jag håller med om att mycket av yttrandena på Twitter sker i en miljö där de jämförs med andra. Och jag ville inte bli den som hade smartast saker att säga om århundradets största massmord på barn.

När något så svårbegripligt inträffar kämpar hela världens mediehus, kommunikatörer och journalister för att greppa, beskriva och berätta. Men vissa händelser berättas bättre med lite perspektiv. Och det perspektivet kommer med tiden. Det har krävts fyra dagar för att jag ska få distans, smälta intryck och känna mig förvissad om att jag inte missförstått det som hänt.

Vi är fler som har upplevt en mental blockering. Nu behöver jag säga någonting om det som har hänt innan det ens är möjligt att skriva ett enda blogginlägg till. Det är bara det att den person som begick detta brott inte förtjänar att bli ihågkommen, länkad, analyserad eller omnämnd. Så jag avslutar här, besluten om att gärningsmannens patetiska budskap och myt om sig själv inte ska få förstärkas med hjälp av mina digitala kanaler.