Alla har vi ju våra mer eller mindre obekväma minnen från barndomen. Mitt var att alltid bli misstagen för min lillasyster Emelie. Henne kände ALLA till eftersom hon var så duktig i tennis (men var hon verkligen såå bra?! Jag minns inte detta..hrrm)
Nu har det gått ungefär 20(!) år sedan vi behandlades som barn av släktingar och främlingar. Man skulle kunna hävda att jag nått vissa egna segrar i livet, som att ha jobbat på Microsoft, varit ansvarig för sex länders digitala kommunikation, varit en av de två utvalda kandidater i en rekrytering till Google, lanserat en tidning, lett en gymnastiktrupp och tagit MC-kort.
Så ringer det en kvinna, en avlägsen släkting, för att fråga om ansökan till Reuterswärds stipendienämnd vilken jag är ordförande i.
Hon: Förresten, är du Wilhelms dotter?
Jag: Ja, det stämmer bra.
Hon: Då är det du som är så duktig på tennis!!
Jag: Nej…. det är min syster. Men jag är asabra på att gå på händer!
Så har jag också medverkat till att värdera prestationer i sport och fysisk aktivitet högre än allt annat. Blä.
