Jag har haft tre extremt dåliga chefer och fyra riktigt bra. Jag har hållt jättemånga lyckade föreläsningar inför publik, och bara gjort ett fåtal bloopers.
Trots det kan jag berätta anekdoter från de dåliga cheferna med extrem inlevelseförmåga, och jag glömmer aldrig mina pinsamma tabbar. De positiva händelserna och de kompetenta cheferna liksom försvinner. Lucia Larsson har också funderat på detta i sin blogg. Beror det på att vi har svårt att släppa gamla oförätter?
Jag blev nyfiken på om det finns vetenskapliga belägg för det här fenomenet att bäst minnas det dåliga i livet – och det gjorde det!
Forskning visar att vi minns exakta detaljer från negativa situationer, men är mer benägna att ha felaktiga minnen från positiva händelser. Förklaringen till att vi minns känslomässigt jobbiga saker med stor precision ligger i överlevnadsmekanismen. Den aktiveras när vi utsätts för stress och hot med syfte att förbereda kroppen på flykt eller försvar, och hjärnan tilldelar då processen samtliga minnesresurser. Eftersom minneskapaciteten bara räcker till att registrera sådant som är relevant för vår överlevnad, görs det på bekostnad av mer allmän information som vad som sker runtomkring.
Anledningen till att vi inte minns detaljerna kring positiva eller vardagliga händelser lika bra är alltså för att stress/försvar/flykt inte är aktiverat och sinnena bara registrerar lite allmänt hur situationen utspelade sig – med stor sannolikhet att sakerna du tror att du minns i detalj, helt enkelt är fel.
Därför minns vi ofta det negativa http://t.co/QrSmpxzm
Typiskt intressant! Väljer att tolka det som att jag har fått en hel del dos av överlevnadsförmåga genom mina erfarenheter ;)
Jag och Silke diskuterade faktiskt just detta någon gång innan jul. Och vi enades om att det måste finnas någon evolutionär fördel med att ha så mycket lättare att minnas och fokusera på det negativa. Intressant att du hittade den bakomliggande orsaken!
Exakt, en stilla tröst!
Därför minns vi ofta det negativa http://t.co/6GwSGL1N