Jag har haft tre extremt dåliga chefer och fyra riktigt bra. Jag har hållt jättemånga lyckade föreläsningar inför publik, och bara gjort ett fåtal bloopers.

Trots det kan jag berätta anekdoter från de dåliga cheferna med extrem inlevelseförmåga, och jag glömmer aldrig mina pinsamma tabbar. De positiva händelserna och de kompetenta cheferna liksom försvinner. Lucia Larsson har också funderat på detta i sin blogg. Beror det på att vi har svårt att släppa gamla oförätter?

homerbrainJag blev nyfiken på om det finns vetenskapliga belägg för det här fenomenet att bäst minnas det dåliga i livet – och det gjorde det!

Forskning visar att vi minns exakta detaljer från negativa situationer, men är mer benägna att ha felaktiga minnen från positiva händelser. Förklaringen till att vi minns känslomässigt jobbiga saker med stor precision ligger i överlevnadsmekanismen. Den aktiveras när vi utsätts för stress och hot med syfte att förbereda kroppen på flykt eller försvar, och hjärnan tilldelar då processen samtliga minnesresurser. Eftersom minneskapaciteten bara räcker till att registrera sådant som är relevant för vår överlevnad, görs det på bekostnad av mer allmän information som vad som sker runtomkring.

Anledningen till att vi inte minns detaljerna kring positiva eller vardagliga händelser lika bra är alltså för att stress/försvar/flykt inte är aktiverat och sinnena bara registrerar lite allmänt hur situationen utspelade sig – med stor sannolikhet att sakerna du tror att du minns i detalj, helt enkelt är fel.